Vecka 14. Magen är redan bra mycket större än med Casper. Men så hade jag ju denna gång också mera mage redan från början. Men att magen växer är ju ett bra tecken. Allt positivt som man kan ta fasta på TAR jag också fasta på. För nog känns det som en kamp denna gång. Ska jag våga tro att det lyckas? Ska jag våga slappna av och bara flyta med?
Men vi ska ta det från början. Helt från början. Kanske mera för min egen skull än för er, men kanske någon är intresserad av resan som helhet.
I juli 2014 händer det fantastiska. Ett positivt graviditetstest. Igen. Lyckan över att bli föräldrar igen. Och lyckan över att det blev precis som vi hade tänkt. Drömmen var ju att ha mindre än två år mellan ettan och tvåan, och nu skulle Casper vara 1 år och 10 mån när han blir storebror. Det var också otroligt roligt att även vårt andra barn blev till snabbt och effektivt, precis som Casper.
Den graviditeten var helt annorlunda. Nästan som en upplevelse som jag betraktade uppifrån. Vi berättades ganska snabbat för den närmaste familjen och de närmaste vännerna vad som var på gång och alla blev självklart väldigt glada. Men jag kände på något konstigt sätt inte att det var på riktigt. Jag hann inte med, veckorna bara flög iväg. I vecka 7 försvann alla symtom och jag mådde hur bra som helst. Men inget konstigt med det, alla graviditeter är ju olika.
I vecka 12, bara dagar innan första ultraljudet, kom då bombnedslaget. Missfallet var ett faktum och hela världen rasade samman. Det är inte sant. Varför?
Om själva missfallet och alla känslor kring det har jag skrivit förr, så den biten känns redan avhandlad. Här kan man läsa första inlägget efter missfallet.
Efter att vi hade pratat, gråtit, accepterat och funderat så kände vi oss ganska okej. Vi visste att det kommer fler tåg och vi började ganska snabbt försöka igen, för att få vårt efterlängtade andra barn.
Men då möttes vi av en helt annan motgång. Att det inte alls var så lätt att bli gravida på nytt. Vi som hade haft sån tur med både första och andra stod plötsligt inför det faktum att det den här gången tog tid. Man kan tycka att tiden inte var så lång och jag vet ju att det finns de som kämpar i åratal och kanske inte lyckas ändå. Men hur som helst så känns månad efter månad utan resultat som en evighet. Varje månad utan tecken på graviditet kändes som ett misslyckande och varje månad med inbillade tecken var ju en pärs utan dess like. Under denna period mådde jag bättre och sämre, men något som ständigt låg på var ju stressen och tröttheten. Eller energilösheten.
Mot våren i år började den inte kampen och tankarn kring hur länge vi ska vänta före vi söker hjälp. Hur länge orkar vi hålla på med denna stress och när tar vi beslutet om att söka hjälp. För visst tänkte man att det ju faktiskt kunde finnas någon fysisk orsak. Men det där steget att ta kontakt till läkare kändes så stort. Det kändes som att vi inte ändå var riktigt så desperata.
Under maj-juni hade jag sen turen att träffa pÃ¥ flera underbara och kloka kvinnor. Detta har jag ocksÃ¥ skrivit om förr, men en liten sammanfattning blir det i alla fall. Den första i raden var vÃ¥r dÃ¥varande arbetshälsovÃ¥rde. Dit blev jag kallad för en allmän kontroll och vi diskuterade ju självklart ocksÃ¥ den stress som jag hade inom mig. Hon rekommenderade sömn, motion, nyttig mat och akupunktur. SÃ¥na självklara saker som ändÃ¥ är sÃ¥ svÃ¥ra att fÃ¥ till. Speciellt sömnen led otroligt under den här perioden. Hon sa dock till mig ”en trött kvinna blir inte gravid”. Och om sanningen ska fram sÃ¥ var jag nog mera utmattad än trött…
Att jag sedan via en av mina doulakamrater blev rekommenderad an akupunktör gjorde att jag vågade ta det där steget och boka tid till henne.
I juni i Ã¥r började jag dÃ¥ mitt ”nya” liv. Mera sömn, mera motion och sÃ¥ började jag gÃ¥ pÃ¥ akupunktur. Att akupunktören sedan lÃ¥nade mig boken ”Spis dig gravid” gjorde att jag ocksÃ¥ satte om kosten. Och pÃ¥ den vägen är det.
I augusti hände då det fantastiska. Efter ett år av väntan och längtan visade graviditetstestet positivt. Känslorna i och med det var, som prins Daniel skulle uttrycka det, all iver the place. Självklart var ju lyckan total, men samtidigt fanns ju redan från början en enorm oro. En oro och rädsla för att vi skulle gå samma hemska öde till mötes en gång till. Varje dag där i början var en berg-och-dalbana av känslor. När vi sen kom förbi vecka 7 och symtomen fortfarande fanns kvar så kändes det som den första segern. Då hade vi i faktiska veckor kommit längre än förra gången.
I vecka 12 nådde vi den viktigaste milstolpen hittills, ultraljudet. Där låg jag och plötsligt fanns på skärmen framför mig en bild på ett barn, ett levande barn som sprattlade som en tok, som var helt perfekt och som inte ville vara med på bild. Envis från första stund <3
Då släppte den värsta oron. Då var det ju bekräftat att där åtminstone finns ett barn. Som levde, och som mådde bra. Känslan när vi tackade och gick ut från mottagningsrummet är obeskrivlig. Det riktigt kändes hur en tyngd föll från mina axlar. Stegen var lättare och själen gladare!!
Nu är vi dÃ¥ i vecka 13+2 och nu har jag börjat kunna tänka pÃ¥ att det här gÃ¥r bra. Magen växer i rasande fart och trots att jag är lite orolig för hur den ska sluta sÃ¥ känns det ändÃ¥ bra att fÃ¥ bevis pÃ¥ att hen där inne växer och mÃ¥r. Det känns ocksÃ¥ som att det är precis det hen vill säga. ”Hej mamma, jag tänkte att jag skjuter ut din mage lite extra bara som en hälsning’ tills du börjar känna att jag sparkar” <3
Så, vad tänker jag nu. För det första känner jag stor tacksamhet till alla som varit med oss under denna process. Utan allt stöd så hade jag nog inte orkat så bra som jag ändå gjort. Sen känner jag också tacksamhet över att det nog tycks finnas någon där uppe som vet bättre än oss. När jag nu tänker tillbaka på hur liten Casper faktiskt skulle ha varit i mars i år så är jag idag glad över att han kommer att vara nästan tre när han blir storebror. Han är redan nu så duktig och kan på ett annat sätt ta till sig det hör med bebis i magen. Visst kan det också bli större problem med avundsjuka, men det får vi ta då.
Det är tydligen så här som vår familj ska se ut. Det var inte meningen att Casper skulle bli storebror så snabbt. Nu är han redo. Och vi är redo, alla tre.
Till sist vill jag ändå slänga in några ord om realism. Jag vet att det inte på något sätt är säkert att vi får ett andra barn i april. Så realistisk känner jag att jag måste vara. Men för varje dag som går så känns det lite säkrare, och nu i helgen har jag på något sätt börjat våga tänka att det nog går bra.
Så lilla vännen där inne. Välkommen ut i april <3
/viffslan