Nina Lassander – gener jag med stolthet delar

Detta är helt otroligt! Nina Lassander har nu gjort sin första musikvideo och den är superbra! Och hon är min kusin, alltså fatta. Vi har samma blod i våra ådror. Vi har lussat tillsammans som små. Vi har badat vid villan, läst Kalle Anka i soffan, sjungit och spelat på kalas. Och Ninas mamma (min farbrors fru och min fadder) skötte mig när jag gick på ettan.

Vi har faktiskt umgåtts mera än jag minns. Och nu lever vi helt olika liv. Hon lever faktiskt min dröm. Hon är artist, det som jag alltid drömt om att vara men aldrig kommer att bli. Inte som henne i alla fall.

Jag har många gånger varit avundsjuk på henne för att hon hann först. Två år äldre än mig vann hon som 11-åring sångtävlingen Stjärnskottet. 3 år senare prövade även jag lyckan, men det kändes liksom som om mitt efternamn och min hemort redan var förbrukat.

Hon studerade (och studerar fortfarande) musik i många år, precis som jag ville göra. Men det gick inte, eftersom det faktiskt en gång i mitt liv har varit till min nackdel att ha börjat skolan ett år tidigare. När jag ville kombinera gymnasiet med musikutbildningen i Jakobstad så gick det inte. Inte ens fast jag hade börjat i Jakobstads gymnasium. Året efter (när jag “på riktigt” skulle ha börjat) kunde man ta kombiexamen vid musikhuset. surt sa räven.

Jag skulle söka in till Sibeliusakademin men kom inte in med motiveringen att jag var för ung och oerfaren. Visst, jag hade just fyllt 18 när jag sökte in, men det betydde minsann inte att jag var oerfaren. Om de hade bemödat sig att ens titta på de papper som man faktiskt skickade in så hade de sett att jag bl.a. spelat både piano och oboe i många år, tagit piano och sånglektioner, undervisat i piano via arbis och även dirigerat b-orkestern i 2 år. Så om de kallar det oerfaren så fine, de kan dra något gammalt över sig.

Det blev ju inget Sibeliusakademin för mig (tack och lov). Det blev ergoterapiutbildning och trots att jag är väldigt nöjd med mitt val och har en känsla av att detta är mitt kall så finns den där, drömmen om att spela in en skiva, göra musikvideo och vara med i eurovisionen. Allt det som Nina gjort nu inom loppet av drygt 1 år.

Hon hann före, så är det bara. Och det har jag accepterat. Och eftersom jag vet hur mycket jobb, tid och energi hon sätter på all musik så är jag idag väldigt glad över att det inte var jag som fick den chansen. Faktiskt.

Nina hann före, hon lever vår dröm, och hon är en stor musikalisk förebild för mig. Jag är så otroligt stolt över att vara hennes kusin, att kunna säga att vi äger samma genetiska arv, att vi har det Lassanderska blodet i våra ådror.

Så Nina, om du läser detta, många varma kramar från en stolt kusin i Helsingfors <3

Här kommer den underbara musikvideon “1 sista gång”