om när bebisbubblan inte är så underbar

 

Nu är vi hemma med båda våra mirakel <3
Casper snart 3 år och lillebror som nu är 6 dagar gammal (eller ung).

Det känns ännu så himla overkligt. Jag menar, vi har ju väntat på vårt andra barn i två år och sen plötsligt så ÄR vi tvåbarnsföräldrar. Och trots att det känns overkligt så känns det ju också som om lillebror alltid har funnits hos oss. Det är så sjukt att man kan känna bådadera.

Lillebror föddes ju alltså i onsdags, den 27.4 och fick därmed en egen födelsedag, 5,5 h till godo till mammas födelsedag. Det kändes faktiskt skönt att vi båda får ha en egen dag, trots att vi ju säkert kommer att “fira” tillsammans. (Alltså att vi firar honom och så får man uppvakta mig om man vill Blinkar ).

Jag tänker inte närmare gå in på förlossningen idag, för det kommer en förlossningsberättelse så småningom, men jag kan ju nämna att vi trots diverse hinder är otroligt nöjda med hela förlossningen.

Men tiden hemma, det var det jag skulle skriva om, eller ja, tiden på BB också. Den där bebisbubblan som alla pratar om och det där med att “njuta” som man får höra hela tiden, det är inte alltid så lätt.

När Casper föddes bodde ju Emil med mig på BB alla 6 dagar vi var där och det var ju lyckans tur eftersom jag inte kunde göra så mycket efter snittet. Jag kunde ju inte ens lyfta Casper.

Den här gången skulle visserligen Emil ha fått vara med på BB hela tiden, men vi tyckte att han ändå gjorde mera nytta hemma med Casper, så det blev så att jag och lillebror fick klara oss själva. Och det finns ju personal som man får kalla på, vilket jag ju också gjorde, men nog kändes det allt lite ensamt där på BB. Sjuk som attans var jag ju också, främst i underlivet, och inte kunde jag nu heller riktigt lyfta lillen den första dagen. Sedan började det visserligen gå bättre, men efter 3 dagar på BB så började det bli himla tråkigt (det skulle redan ha varit bättre om de haft Sveriges TV-kanaler…).

Dessutom hade jag ju jätte “dryft” efter Casper. När de skulle åka hem efter andra besöket så grät jag ju floder. Det kändes så himla dåligt att behöva skiljas från honom. Jag t.o.m. grät i telefonen när jag pratade med Emil. Så då var det skönt att vi efter en evighets lång väntan på barnläkaren fick klartecken att åka hem redan på lördagen den 30.4 (efter 4 dagar på BB).

Men så kommer vi då till den här bebisbubblan här hemma. Den har ju ännu bara gått 3 dagar, men känslorna har nog åkt berg-och-dal-bana många gånger redan.  Det är ju otroligt skönt att vara hemma och självklart är det helt underbart att ha våra två mirakel här hemma, men sen är det ju också jättetungt.

I söndags hade jag en riktigt dåligt dag och var riktigt uppgiven. Underlivet är ju så otroligt sjukt p.g.a. alla stygn och all svullnad och dessutom var det i söndags som mjölken började stiga så brösten var ju så där lagom sprickfärdiga. Så trots att lillen sov flera timmar i sträck på natten så fick ju jag ingen sömn, för jag hittade ingen ställning som gick att sova i… Då tänkte jag nog flera gånger under dagen att detta aldrig kommer att bli bra, jag kommer nog att få ha ont i resten av mitt liv.

Igår och idag var lite bättre dagar, och idag har jag t.o.m. utfört lite hushållsarbete, och nu tror jag nog att jag kommer att läka också efter detta, precis som jag gjorde efter snittet. Men det tar ju sin tid, och det är det som känns så fruktansvärt frustrerade just nu. Nu vill man ju bara att allt ska vara bra så att man kan börja ta dom där efterlängtade barnvagnspromenaderna, umgås ute i detta fina vårväder, fara på olika tillställningar och ge Casper den tid han förtjänar.

Det är nog tur att pappor får ta pappaledigt strax efter förlossningen, för att vara hemma med både Casper och lillebror i det skick som jag är nu skulle inte gå. (Nåja, om man måste så skulle man ju säkert klara det men nog skulle det vara svårt). Själv är man sjuk och trött och det enda man hinner med är ju typ att amma, äta själv, gå på wc och sova lite. Att umgås med och underhålla Casper finns ju inte i min vardag just nu utan den biten får ju Emil ta, och det går ju bra ända tills Casper strejkar och ska ha sin mamma. Han vill ju ibland krypa upp i famnen och då känns det ju extra dåligt att behöva neka honom det p.g.a. att han är för tung, det gör för ont att ha honom i famnen. Och om det gör fysiskt ont att ha honom i famnen så gör det ju psykiskt så mycket mera ont att inte kunna ge honom den närheten just nu.

Visserligen vet jag ju att det är en kort period som jag är så här sjuk, men varje gång man måste neka Casper något känns det ju som ett nederlag. Han är ju annars också väldigt i obalans just nu och det förstår man ju. Han behöver ju också tid att anpassa sig till den här nya situationen, tid att anpassa sig till att dela på mamma och pappa, att inte hela tiden ha vår fulla uppmärksamhet och tid. Vi måste ju alla anpassa oss till det just nu.

Så känslorna har nog verkligen gått upp och ner. Från eufori till uppgivenhet, från tristess till humor, från kärlek till frustration och så tillbaka lika snabbt igen. Men säkert stabiliserar det sig efter en tid.

Men det jag vill säga med detta långa, ganska “råddiga” inlägg är att den där bebisbubblan inte alltid är så underbar. Kanske är den mera påtaglig när man får första barnet, men med andra barnet så är det ju inte nytt på samma sätt och dessutom har man ett annat barn som behöver uppmärksamhet.

Men med tiden ger det väl med sig. Vi kommer ju nog att hitta en vardag som fungerar, men man skulle ju vilja ha det nu…

Tålamod Victoria!

/ viffslan

This entry was posted in Gravid, personligt, vardag. Bookmark the permalink.

2 Responses to om när bebisbubblan inte är så underbar

  1. Frida says:

    Kul att du skriver blogg!
    Stooor sensomotorisk styrkekram till dig, hoppas det blir lättare snart!
    Kram Frida

Comments are closed.