Som jag skrivit förut så går det verkligen upp och ner detta med hur mycket jag tänker på ett till barn. Nu har det varit ganska lugnt, men så fick jag ett mejl av en som frågade råd om akupunktur.
Måste först bara få säga att trots tragiken som ligger bakom så blir jag så glad när folk tar kontakt. Om det är för att de vill berätta sin historia för mig eller bara fråga om råd spelar ingen roll. Men allt som betyder att någon öppnar sig för någon annan gör ju hela det här med barnlöshet lite mindre tabu.
Kvällens tanke kom då till mig när jag googlade och fann ett blogginlägg om ofrivillig barnlöshet. Här kommer länken till inlägget: Blogginlägg
Och kvällens tanke är vad jag ska kalla mig? Hur jag ska beskriva den period, den process vi är inne i? Vi är ju inte ofrivilligt barnlösa, för vi är ju inte barnlösa alls. Vi har ju vårt underbara mirakel som vi blivit välsignade med. Men sen tog det ju stopp. Vi är ju liksom ofrivilligt syskonlösa. Eller ska man kanske använda termen sekundärt barnlösa? Det låter lite krystat.
Jag började tänka på detta och insåg att det inte finns något bra ord. Och orsaken till att det inte finns något bra ord är väl kanske det att det talas så himla lite om det. Av någon konstig anledning så känns det som att det pratas mycket mindre om sekundär barnlöshet som om den primära barnlösheten.
Nästa tanke är dÃ¥ varför det är sÃ¥…? Ibland fÃ¥r jag en känsla av att det är vi som är inne i en sekundär barnlöshet som inte vÃ¥gar hävda oss, av rädsla för att helt trycka ner de ofrivilligt barnlösa. Vi har ju redan ett barn (eller flera) sÃ¥ vi ska väl vara nöjda och hÃ¥lla käft. Detta är väldigt grovt karikerat, men ibland känner jag sÃ¥ här. Som att sekundär barnlöshet inte är sÃ¥ farligt. Var nöjda med ert barn och tänk pÃ¥ de som inte alls kan fÃ¥ barn.
Nu vill jag ju understryka att vi ÄR priviligierade, vi som haft lyckan att få ett biologiskt barn. Men vår längtan efter flera blir ju inte mindre för det, i alla fall inte i vårt fall. Detta har jag tangerat förr i bloggen. Har man drömt om 4-6 barn hela sitt liv så känns ett enda ganska futtigt, trots att det barnet i sig ju är större än livet självt.
Det här med att prata om det dÃ¥… Ã…terigen vill jag uppmuntra alla som är primärt eller sekundärt barnlösa att prata om det. Slippa alla pinsamma, jobbiga utfrÃ¥gningar och tysta alla tjatande släktingar och vänner med att säga som det är. ”Vi längtar nog men har svÃ¥rt att fÃ¥ barn”. SvÃ¥rare än sÃ¥ är det inte. Och av egen erfarenhet sÃ¥ känns det lättare för varje gÃ¥ng orden uttalas. Ibland har jag fÃ¥tt känslan av att jag kanske säger det lite för lätt till folk, men nästan alltid genast slagit bort den tanken. För om delad glädje är dubbel glädje sÃ¥ kan minsann delad sorg vara halverad.
Till sist vill jag ännu uppmuntra till att bryta tystnaden. Alla ni som läser detta och befinner er i samma situation, hör av er om ni vill berätta/prata. Ta kontakt via facebook eller mejl och berätta. Eller så går vi på kaffe, eller promenad, eller vad som helst. Eftersom jag är doula så kan jag väl isf också vara stödperson i andra änden, när inget barn blir till :)
Trevlig lördagskväll på er alla!
And speak up!
/viffslan