Att få barn är en väldigt överväldigande upplevelser, på många plan. Jag har alltid varit en känslig person som lätt tar till tårar. Min mamma brukar säga att jag nog släktas på henne. Många andra har också sagt att de är precis likadana. Men då vill jag säga, gråter ni åt sportresultat på ÖT?! Det gör jag. Det säger väl en hel del.
NÃ¥ja, efter att Casper blev född sÃ¥ har jag blivit om möjligt ännu “blödigareâ€. Nu kommer tÃ¥rarna hur lätt som helst. Idag satt jag och tittade pÃ¥ “sjukhuset†pÃ¥ Sveriges TV och plötsligt dök det upp en pojke som var född i vecka 23+5, dÃ¥ grät jag. En annan gÃ¥ng sÃ¥ visade de ett kejsarsnitt, dÃ¥ grät jag. Sen ikväll sÃ¥ sÃ¥g vi pÃ¥ en dokumentär om nÃ¥gra ungdomar/barn som hade mördat och hamnat i fängelse, dÃ¥ grät jag.
Allt detta kommer så mycket närmare nu när Casper finns. Direkt när han föddes så blev ju han det viktigaste i livet. Nu kan jag känna den där känslan av att man kan dö för sitt barn (känns som jag skrivit detta förut i bloggen). Att titta på Casper och tänka att något skulle hända honom är en tanke som skär långt in i hjärtat. Redan att tänka den tanken gör mig helt förstörd.
Jag visste ju (eller trodde att jag visste, jag hade ju hört) att kärleken till ett barn är något helt ofattbart stark, men jag hade aldrig kunnat föreställa mig hur stark den faktiskt är, nästan så den går att ta på.
Nåja, detta var kvällens tankar. Nu ska vi vänta på att Emil får nattat Casper och sedan ska jag gå i säng ;)
/ viffslan