om dagen D – vigseln

Har ju inte bloggat om bröllopet alls, och det börjar ju bli en stund sedan. Faktiskt så har vi nu varit gifta i 23 dagar :)

Jag tänkte att jag tar det så här helt som dagen var.
Den 4 augusti 2012.
Ett datum för alltid magiskt <3

På morgonen när vi vaknade så kände mig väldigt nervös, och precis som jag hade trott så fick jag inte i mig någon större mängd frukost. För min del började dagen med att jag for till frissan, min kusin, och där blev jag omhändertagen i ett x antal timmar. Vi hann prata om allt och lite till så länge lockarna och slöjan kom på plats. Där släppte också nervositeten, och otroligt nog så kom den aldrig riktigt tillbaka heller.

Efter att håret var på plats så anlände mina tärnor till frissan och vi sminkade och klädde oss. Spänningen kändes i luften och många “åååh” sades när brud- och tärneklänningarna kom på. Aldrig har jag väl känt mig så fin någonsin förut. Men som jag sade flera gånger den dagen, när ska man vara fin om inte på sin bröllopsdag!

När vi var färdiga så väntade chauffören utanför med bilen och jag fick hoppa in. Min käre farbror hade ordnat den häftigaste bilen, som t.o.m. gick i vårt färgtema orange. Så for vi då iväg till kyrkan (eller församlingshemmet) där brudgummen och marskalkarna väntade med brudbuketten. Och den var helt underbar, tack Amalia blommor! Också brudnäbben fick en bukett när hon anlände och corsagen sattes fast på brudgum, marskalkar och näbb. Och våra underbara brudnäbbar som även de var tagna av stundens allvar. De som annars är så livliga var nu plötsligt väldigt tysta och lite blyga.

När klockan slagit 4 så gav jag order åt min bror (som för dagen agerade kyrkvaktmästare) att ringa i klockorna. Och när klockringningen var till ända så klämde kantor Pia i med Psalm 118 och vi tågade in i kyrkan. Först våra brudnäbbar, sedan VI och efter oss uppbackningen med tärnor och markskalkar. Precis ett sådant brudfölje som jag alltid drömt om <3

Jag har många gånger som vikarierande kyrkvaktmästare stått i farstun tillsammans med brudpar, ringt i klockorna, öppnat dörrarna och bevittnat dem tåga in i kyrkan. Och det är lika rörande varje gång. Men när man nu själv stod där och väntade på att få gå in så var det något av det mest magiska jag varit med om. Att jag stod där, tillsammans med min blivande man, 2 av mina absolut bästa vänner, underbara svågrar och de sötaste av brudnäbbar.

Redan när vi tågade in så kände jag tårarna komma. Förstås. Nervös kan jag inte säga att jag var, bara otroligt rörd. Mest p.g.a. att alla tittade så kärleksfullt på våra brudnäbbar, men också för att jag kände mig så rörd över att alla i kyrkan var där för vår skull. Och det var mycket folk, ca 180 personer, som alla tittade på oss. Som alla ville dela stunden med oss. Familj, släktingar, vänner, bekanta och bybor, finklädda och kärleksfulla. Lycka!

Om någon funderade varför Emil såg så mycket gladare ut än vad jag gjorde så beror det bara på att jag försökte hålla mig samman, och inte släppa fram tårarna. När vi väl kom fram till altaret och Johan stod där framför oss så blev jag dock väldigt lugn. Trots att buketten var tung och skorna inte de allra mest bekväma. Men Johan han inger lugn. Han fyllde hela kyrkan med lugn, och flera gäster har också anmärkt på detta!

Vigseln var alldeles underbar! Mycket bättre än vi någonsin kunnat drömma om. Johan höll ett fint tal, ringen kom på plats och vi sade båda två JA. Men det som var det absolut bästa var de sånginslag som våra vänner förärat oss. Emelie sjöng “Du som valde mig” ackompanjerad av Jaakko, och hade gjort en helt underbar egen tolkning och redan under den sången så kände jag tårarna komma. Och vart skulle man titta?! Mera tårar kom det när Lisabet och Nina sjöng “Come What May”. Ett helt magiskt ögonblick! “Come What May” är min absoluta favoritsång och jag hade redan för något år sedan sagt åt Nina att den ska sjungas på vår vigsel. Och vilken sång det blev. De är ju så fantastiska sångerskor och jag tror inte att ett öga var torrt när de sjöng. I alla fall inte mina ögon. En av mina tärnor frågade efteråt om inte jag hade torkar några tårar, men nej, jag lät dem rinna.

Sedan var vigseln över, vi tågade ut, in igen och så ut till alla väntande släktingar och vänner som kastade ris på oss. Och hjälp vad det kom, och överallt for det, hehe.

Direkt efter vigseln åkte vi iväg för att ta bröllopsfotonen och det gjorde vi vid hembygdsgården. Fotograf var Anders Wingren, vår gamla rektor från lågstadiet, och fotonen blev otroligt bra. Trots att vi hade lite tid på oss och det lite började dugga så kändes det så varmt och härligt och bilderna blev verkligen kärleksfulla. Så jag kan gott rekommendera att man blir fotade efter vigseln. Då har spänningen släppt och allt känns bara så underbart!

När vi så var klara vid hembygdsgården så bar det av till festen, och om den bloggar jag i nästa inlägg. Detta är redan långt nog att läsa :)

/ viffslan