Så var det då någon som söndrade pusslet igen. Just när jag hade hittat några bitar till. Men det är sånt som händer. Livet gör tvära kast ibland och det är bara att acceptera. Det finns en mening med allt som sker.
Det jag talar om nu är min praktikplats. Idag delades platserna ut och det var nervöst som vanligt. Eftersom det är svårt att få ergoterapiplatser så vet man aldrig vart man kan hamna. Och när man som jag dessutom nästan kräver en rätt så svensk plats så blir det ännu mera spännande.
Hade redan fått info om att det fanns plats i Jakobstad och visst var jag redan från början intresserad av den, men jag bestämde mig för att det inte är läge att åka på praktik till Österbotten just nu. Men så skulle då platserna delas och där fanns två platser vid Malmska. Den ena var ganska enkel att dela ut, medan den andra satt hårt inne. Själv var jag intresserad av en plats här i Helsingfors, men det var också två andra personer. Till platsen ifråga kunde de ta 2 studerande, så det blev ju problem. När nästan alla platser var utdelade så fanns vårt problem kvar + den ena Jeppisplatsen.
De tvÃ¥ andra som var intresserade av samma plats som jag ville absolut inte Ã¥ka till Jeppis. Visst kan jag förstÃ¥ dem, men jag blev ändÃ¥ smÃ¥tt irriterad över att de inte alls kunde överväga en Pampasplats. Det var bara ”nej, int för nÃ¥go i värden”. Personligen sÃ¥ tycker jag inte att man kan uttala sig sÃ¥ utan rimliga skäl. Själv hade jag rätt sÃ¥ mÃ¥nga skäl till att behöva fÃ¥ en plats här i Helsingfors, men jag orkade inte börja kina. Skulle jag ha spelat ut alla mina kort sÃ¥ skulle jag definitivt ha fÃ¥tt platsen, men jag kan bara inte vara sÃ¥ egoistisk. SÃ¥ jag offrade mig och tog platsen i Jeppis (vilkekt jag fick en applÃ¥d för :). Har hunnit Ã¥ngra mig mÃ¥nga gÃ¥nger ikväll men börjar nu lugna ner mig. Men efter reiki och Lisbet (alltsÃ¥ jag har igen lyssnat pÃ¥ samtalet med henne) sÃ¥ känns det bättre och jag ska nu lista de positiva och negativa aspekterna med Jeppispraktiken, mest för mig själv.
PLUS:
– jag vet att praktikplatsen kommer att bli bra
– har träffat handledarna och de är väldigt trevliga
– jag fÃ¥r vara hemma (som jag tjatat om sÃ¥ länge)
Рjag f̴r leva billigt p̴ mammas mat :)
– jag har större möjligheter att motionera och träna
– jag har större möjlighet att träffa kompisar
– jag kan vara bättre aktiv i orkestern
– jag slipper pussla med hemresor vid lämpliga tillfällen
Рjag kommer att kunna st̴ p̴ skidor denna vinter (f̦rhoppningsvis)
Рjag kan delta aktivt i byagemenskapen precis som jag ̦nskat
MINUS:
– jag lämnar Emil kvar i Hesa
Рjag m̴ste pausa det jobb som jag just hade b̦rjat
Рjag m̴ste vara borta fr̴n k̦ren
– min post kommer att anlända till fel adress
– min ÖT-prenumeration kommer att gÃ¥ lite ”i hukka”
Рjag kommer att ha sv̴rare att f̴ n̴got gjort p̴ slutarbetet
– jag har begränsad tillgÃ¥ng till litteratur till slutarbetet
Рjag har sv̴rare att h̴lla kontakt med mina klasskamrater
Ojdå, det blev plötsligt fler positiva än negativa saker. Fast i och för sig så är de tre första på minussidan väldigt stora och avgörande. Men å andra sidan så väger också det facto att praktikplatsen blir bra väldigt tungt.
Det känns som att Helsingfors plötsligt spelar mig spratt var och varannan dag. Jag har ju ända sedan skolstarten låtit folk veta att jag börjar tröttna på Helsingfors och att jag vill flytta hem så snabbt som möjligt. Men plötsligt så visar sig Hesa från sin allra bästa sida. Den visar på alla de möjligheter som faktiskt finns här (har den senaste veckan besökt både Kiasma, MGP-finalen och Vandarevyn) och alla de vänner och bekanta som jag faktiskt har här.
Och sen plötsligt så skickas jag iväg på praktik hem. Skickas bort från stan, vilket jag inte själv egentligen hade tänkt. Börjar redan nu inse att jag nog kommer att sakna Helsingfors under praktiken, och börjar dessutom tro att det är just det som är meningen. För när något plötsligt rycks bort från en så inser man hur mycket det faktiskt betyder.
Som jag skrev sÃ¥ har allt som sker en mening, och jag tror att denna praktik är en del av hela den här grejen med att jag ska börja sakna Helsingfors och inse att jag kanske inte har sÃ¥ brÃ¥ttom bort i alla fall…
Så efter att, som sagt, gett mig reiki, lyssnat på Lisbet och nu också bloggat om detta så känns det redan bättre. Jag är övertygad om att det finns en mening med att jag just nu ska upp till Österbotten och att det kommer att visa sig förr eller senare :)
Men nu blir det slutarbete för hela slanten i 2,5 vecka! För jag måste ha så mycket som möjligt klart före jag den 1.11 åker ut på praktiken. Så nu ska här jobbas, jobbas, jobbas! Nu ska självdisciplinen och motivationen fram!
Men nu börjar det nog bli sovdags!
/ en omtumlad men förväntansfull viffslan