om ett minne av en tung tid

Idag för ett år sedan körde vår lilla familj hem från Uleåborg där vi spenderat två dagar på spa-hotell. Vi bokade in oss så där hastigt och lustigt för att jag kände att vi behövde bort från vardagen. Den här tiden ifjol var nämligen den tyngsta tiden på hela året. Jag var så uppgiven med hela graviditetsrumban. Bf-datumet hade varit 17.3 (samma datum som min sista jobbdag i år…hehe) och jag kände hur frustrationen steg inom mig.

Vi hade kämpat då i ett halvt år efter missfallet och jag var trött, besviken och ledsen. Dessutom kryllade det av nyföddingar och när vi körde hem från Uleåborg så såg jag dessutom på nätet att min kusin fått barn, just 4.4. Så otroligt roligt och en underbar liten tös som såg dagens ljus då, men för mig kändes det inte så ljust just då. Det var bara så himla orättvist…

Den här tiden ifjol var också den tiden när jag på riktigt började fundera i banor kring om vi borde söka hjälp för att bli gravida. Det kändes otroligt tungt att bara tänka tanken. Det var som att erkänna sig besegrad… I samband med de tankarna började andra tankar också dyka upp…tänk om vi inte kan få fler barn…tänk om det här var det, ett barn och sen var det stopp. Ojoj, jag minns den där tiden som om det var igår, och det smärtar än idag.

Men så vet vi ju nu att det gick på bästa sätt. Och nu ett år efter den där otroligt tunga periden så är vi närmare vårt andra barn än vi någonsin varit förut. Nu är det inte långt kvar. Faktum är att det känns som om det kan ske när som helst nu, på samma gång som det ännu känns långt borta.

Men imorgon ska vi på läkarbesök till Kokkola så då får vi ju pejla läget hur allt ligger till. Och redan det i sig är ju lite nervöst…
/ viffslan

This entry was posted in Uncategorized and tagged , . Bookmark the permalink.